«

»

Vargens hjord – tillintetgjord

Nej, än räcker inte det ungdomliga F2-laget riktigt till. F1-orna kunde i derbyreturen hålla undan till seger med 17-3. Alla de unga spelarna kan ändå stoltsera med att ha tagit en banpoäng.

Bland matchens åskådare fanns notisens skrivare, egentligen tillfrågad som eventuell resurs till matchen. Ungdomarna tyckte däremot att har man svårt att få in fingrarna ordentligt i klotet, ska man vara glad om man får fingra på datorns tangentbord.

Matchens lysande stjärna var F1:s Lars, vilken presterade fina 853, med 195 som sämsta serieresultat. Och vem hade lagt beslag på honom som parkamrat? Jo, naturligtvis Allan, som insåg att han riskerade att bli förnedrad av sina adepter om han inte fick god hjälp. Men eleverna var snälla(?), som när både Rino och Stina slog 173 mot Allans 172. Även Wiliam (2L) satte sin tränare på plats i den sista serien med 178. (Fotnot: Efter att ha startat med en 200-ing var Allan i den tredje serien nere på sin vanliga nivå med 142).

Harpan Stina (hon godtog själv den benämningen, medan jag avstår från att skriva vad hon kallade sin fiolspelande syster) menade att den lilla poängskillnaden som de avsiktligt ville ha, nog ger mer kännbar effekt än om Allan hade förlorat med 10-20 poäng. Den p.g.a. skolarbete otränade talangen med sitt nya klot var med sina 665 poäng F2:ans bästa spelare efter Tobbes 688. Näst bäst i F1 var Hasses 767. Båda lagen höjde sin slagning med ett par hundra poäng jämfört med förra derbyt.

Medan farmarlagen skrapade ihop två poäng på en match, fick A-laget bara med sig en poäng på två matcher. I Bollnäs vann Warpen enkelt med 15-5, medan Strand i Hudiksvall spurtade fram till 10-10 efter underläge vid halvtid med 8-2. Samma duo var ”bortabäst” i båda matcherna, Robban (875+817), och Håkan A (822+769) – inte att förväxla med Håkan B i F1. Ingen slagning över 6000 denna gång.